Betydelse då vi på bondska

Skelleftemål alternativt skelleftebondska ("sjeletmaLe", "sjeletbonnska" även "sjellet-" vid dialekt) existerar enstaka norrländsk dialekt likt talas främst inom norra Västerbotten. Skelleftemålet talas inom bygderna längs Skellefteälven (Skellefteå, Norsjö, Malå samt Arvidsjaurs kommuner).

Dialekterna liksom talas inom kustbygderna nära gränsen mot Piteå samhälle tenderar för att successiv vandra ovan mot pitemål.^[1] inom bruksorterna uppstod detta vanligen blandspråk vid bas från inflyttning ifrån andra orter.^[2] inom dessa blandspråk äger rikssvenskan haft enstaka klar effekt vid satsbildningen, grammatiken samt ordförrådet samt detta förekom stundom enstaka lånord ifrån diverse dialekter.

Dialekten existerar nära släkt tillsammans med dem omgivande dialekterna utmed den västerbottniska samt norrbottniska landremsa vid havet, samt påtagliga likheter finns även tillsammans med österbottniska, jämtska samt sydligare norrländska syfte.

Under 1900-talet satsade myndigheterna vid för att försvenska språket inom skelleftebygden, vilket ledde mot för att flera föräldrar valde för att ej prata bondska tillsammans med sina barn.^{[källa behövs]} Dialekten började därefter hastigt försvinna, samt numera existerar detta främst äldre människor samt människor liksom vuxit upp vid ruralt område likt talar skelleftebondska.

Numera talar dem yngre samt boende inom centralorten Skellefteå rikssvenska tillsammans med dialektinslag inom uttal, språkmelodi samt ordförråd. Några författare ifrån skelleftebygden äger skrivit litteratur vid skelleftebondska, bland annat Sara Lidman, Torgny Lindgren, P.O. Enquist samt Nikanor Teratologen.

Karakteristika

[redigera | redigera wikitext]

Vokalbalans

[redigera | redigera wikitext]

Såsom dem flesta övriga norrländska dialekter kännetecknas skelleftemålet från vokalbalans.

Den fornnordiska kortstavigheten äger skelleftemålet mot skillnad ifrån pitemålet ej bevarat, dock äger tvåstaviga mening vilket inom fornnordiskan plats långstaviga inom skelleftemålet ofta tappat sista stavelsen helt, medan dem liksom fanns kortstaviga besitter bevarat alternativt förstärkt andra stavelsen. Trots för att långstaviga flerstaviga mening således äger blivit enstaviga, besitter tvåstavighetsaccenten behållits inom termen, vilket då kallas cirkumflexaccent alternativt tvåtoppsaccent.

Cirkumflexaccent brukar inom svenskan inträffa inom termen "fan" (fa-an).

Skelleftemål	Riksspråk	Fornsvenska	Beskrivning
hä`:ra /hɛ̀ːra/	hare	hari, hara	ursprungligen kortstaviga mening → bevarad slutstavelse
va`:ra /vɑ̀ːra/	vara	vara
gâ`:tu /gæ̀ːtɵ/	gata	gata, gatu
bâ`âkk /bæ̀ækː/	backe	bakke	ursprungligen långstaviga mening → ej bevarad slutstavelse, tvåtoppsaccent vid inledande stavelsen
va`:aL /vɑ̀ːɑɽ/	varda	varþa
la`amp /làamp/	lampa	lampa
båttn /bɔ́tːn̩/	botten	butn, botn	ursprungligen enstaviga mening → ej tvåtoppsaccent
va:L /vɑ́ːɽ/	varder	varþr
grä:N /grɛ́ːɳ/	gran	gran, grän

Vokaler

[redigera | redigera wikitext]

Skelleftemålet besitter likt gutamål bevarat diftonger ifrån fornnordiskan.

Dessa diftonger förekommer liksom /ai/ ifrån både /ei/ samt /øy/ samt /au/ ifrån /ǫu/. Orden "sten", "öra" samt "gök" besitter historiskt haft diftonger samt heter således staiN, aair samt gauk (jfr. fornnordiska steinn, øyra, gǫukr). inom mening var diftongerna hamnar före en m, exempelvis inom "hem" (f.no.

Hur skulle enstaka solens tid vid bondska egentligen låta?

heim), "gömma" (f.no. gøyma) samt "ström" (f.no. strǫumr) monoftongeras dem numeriskt värde förstnämnda mot /â/ medan den sistnämnda monoftongeras mot /ö/, samt orden heter därmed hââmm, djââmm samt strömm^[3][4]. inom vissa fall sålunda monoftongeras /ǫu/ mot /â/, liksom inom âmm (f.no. ǫumr). inom Kågedalen brukar /ai/ monoftongeras mot /â/ inom varenda positioner förutom utljud, sålunda "ben" heter bâ:N (f.no.

bein), dock hö heter hai (f.no. høy)^[2]. Skelleftemålet besitter även sekundära diftonger ifrån gammalt ī, ȳ samt ū, inom form eller gestalt från /ei/, /öy/ samt /öu/, varav dessa endast förekommer inom utljud. modell vid liknande mening existerar trei, möy samt döu (jfr.

f.no. þrīr, mȳ, þū). Annars uttalas både ī samt ȳ liksom /i/ samt ū liksom /u/, exempelvis inom mening såsom i:s, miir samt hu:s (f.no. īss, mȳrr samt hūs). betalkort inom samt y äger diftongerats mot /ei/ respektive /öy/, exempelvis inom orden eint samt möyttje.

Diftongerna kunna variera mellan olika byar, exempelvis således saknar nysätramålet inom söder både huvudsakliga samt sekundära diftonger mot skillnad ifrån skelleftemålet samt Burträsk liksom saknar den systematiska monoftongeringen från dem fornnordiska nedärvda diftongerna före m. Fornnordiskt långt ē besitter inom skelleftemålet brutits mot /je/, mot modell sålunda heter "lätt" (f.no.

lēttr) jett vid dialekt. Vokalljudet inom mening vilket 'komma' samt 'sova', uttalas inom skelleftemålet tillsammans å-ljud liksom inom riksspråket, medan vokalen äger en ö-aktigt uttal inom södra Västerbotten.

Fornnordiska	ei	øy	ǫu	ī	ȳ	ū
Norr angående Byskeälven	ei̯~ɛi̯~æi̯		ɛɵ̯~æɵ̯~œɵ̯	i:, ei̯ inom utljud	i:, œʏ̯~i: inom utljud	ʉ:, œ̯ʉ~e̯ʉ inom utljud
Malå	ai̯~ei̯	ai̯~œʏ̯	aɵ̯~œɵ̯		y:~i:, œʏ̯ inom utljud	ʉ:, œʉ̯ inom utljud
Skellefteå, Jörn,  söder angående Byskeälven,  Norsjö, vissa delar av  Bureå, Arvidsjaur	ai̯		aɵ̯
Bureå	ai̯~æi̯		aɵ̯~æɵ̯
Burträsk	æi̯~ei̯		æɵ̯	i:, e̯i inom utljud	y:, ʏi̯ inom utljud	ʉ:, œ̯ʉ inom utljud
Lövånger	ei̯	œʏ̯	œɵ̯~ɞɵ̯	i:	y:	ʉ:
Nysätra	e:	ø:	ɞ:

Konsonanter

[redigera | redigera wikitext]

Likt flera andra dialekter därför äger både fornspråkligt /l/ samt /rð/ utvecklats mot tjockt-l.

mening likt "hård" samt "hål" uttalas därför såsom haL respektive håL (f.no. harðr samt hol).

I delar från norra land pratas bondska.

dem inom fornnordiskan hårda k:en samt g:en förändras mot /tɕ/ respektive /dʒ/ framför ett främre vokal, såsom inom tjöörk (kyrka) samt djära (göra). dem blir även mot skillnad ifrån rikssvenskan även förmjukade inom mitten från mening, likt möyttje (mycket) samt vaiddjen (väggen). Notera dock vaigg (vägg) tillsammans hårt g inom obestämd form eller gestalt.

Denna förmjukning äger numera blivit ovanligare samt följs ej regelbundet från samtliga talare inom dygn. detta gäller inom synnerhet inom fall var konsonanten skiftat inom olika böjningsformer, likt inom nyss nämnda vaigg/vaiddjen alternativt paik/paitjen 'pojke'/'pojken'.

Grammatik

[redigera | redigera wikitext]

Substantiv

[redigera | redigera wikitext]

Substantiven inom skelleftemålet tillhör en från tre genus: maskulinum, femininum alternativt neutrum.

dem kunna inom likhet tillsammans med riksspråket stå inom bestämd samt obestämd form eller gestalt, samt inom enskild samt plural. vad gäller kasus är kapabel dem förutom nominativ samt genitiv även stå inom dativ samt vokativ. (Ackusativ äger identisk form eller gestalt liksom nominativ.) Maskuliner får inom regel ändelsen -(e)n inom bestämd struktur, medan femininer får -a alternativt, till femininer liksom slutar vid 'u', -n.

Neutrer får -e inom bestämd form eller gestalt.

Ursprungligen långstaviga maskulina pluraler fallit samman tillsammans med kortstaviga maskulina pluraler, exempelvis långstaviga hesta 'hästar' inom stället till detta förväntade *heest, detta inom jämförelse tillsammans med kortstaviga maskuliner vilket daga 'dagar'.

I plural obestämd form eller gestalt förändras maskuliner samt femininer mot grav accent samtidigt likt maskulinerna får ändelsen -a.

Neutrer står oförändrade inom plural obestämd struktur. inom bestämd form eller gestalt plural får maskuliner -a alternativt -aN, medan femininer vanligen får -eN, båda inom grav accent. Neutrer får -a, tillsammans med oförändrad accent. Detta existerar dem vanligaste böjningsmönstren, många undantag finns.

Kön	Singular		Plural
	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Maskulin (dag)	dâ´:g	dâ´:n/dâ´:jen	da`:ga	da`:gaN
Feminin (björk)	bje´rk	bje´rka	bje`erk	bje`rkeN
Neuter (hus)	hu´:s	hu´:se	hu´:s	hu´:sa

Pronomen

[redigera | redigera wikitext]

Något utmärkande på grund av skelleftemålet existerar för att detta personliga pronomenet "jag" heter i vid dialekt^[6][4], däremot då detta står inom betonad ställning sålunda heter detta jig.

Något såsom existerar vanligt förekommande inom dem norrländska dialekterna liksom även återfinns inom skelleftemålet existerar för att termen "det" uttalas likt he (kort e). Uttalet från pronomen ändras ett sektion beroende vid ifall detta existerar inom betonad alternativt obetonad ställning^[4]. inom tabellen nedan äger dem betonade formerna skrivits inom parentes samt utdragen vokal äger markerats tillsammans med en kolon till tydlighetens skull.

Bondska existerar en vardagligt namn liksom används till lokala gammal dialekter inom bland annat dem norrländska kustlandskapen.

Märk för att uttal kunna skilja dialektalt ifrån bygd mot bygd.

Kasus	1:a individ		2:a individ		3:e individ
	Singular (jag)	Plural (vi)	Singular (du)	plural (ni)	Maskulinum (han, den)	Femininum (hon, den)	Neutrum (det)	Plural (de)	Reflexiv (sig)
Subjekt	i (ji:g)	ve(:)	dö/du (döu)	je(:)	'en, 'n (hann)	'oN, 'a, 'Na (hoNN)	he	dem	X
Objekt	me(:g)	ass	de(:g)			'a, 'Na	'e, 'ne (he)		se(:g)
Dativ					'åm, 'Nåm (ha`:Nåm)	'en, 'n (he`nnar)	döy/he

Likt norskan sålunda brukar man sätta possesiven efter detta vilket ägs, alltså därför säger man exempelvis huse mett (mitt hus) samt bilen hennars (hennes bil).

Numerus (+kasus)	1:a individ						2:a individ						3:e individ
	Singular (min)			Plural (vår)			Singular (din)			Plural (er)			(hans)	(hennes)	(deras)	Reflexiv (sin)
	Mask.	Fem.	Neut.	Mask.	Fem.	Neut.	Mask.	Fem.	Neut.	Mask. Skelleftemål alternativt skelleftebondska ("sjeletmaLe", "sjeletbonnska" även "sjellet-" vid dialekt) existerar enstaka norrländsk dialekt såsom talas främst inom norra Västerbotten.	Fem.	Neut.				Mask.	Fem.	Neut.
Singular	menn	mi`:iN	mett	vånn/vo`:or	vo`:or	vo`:re/vo`:or	denn	di`:iN	dett	jenn/je`:er	je`:er	je`:re/je`:er	hɑNNsj	hennars	dä`:res	senn	si`:iN	sett
Dativ enskild	mi`:Nåm	me`nnar	mi`:Ne	vo`:råm			di`:Nåm	dennar	di`:Ne	je`:råm						si`:Nåm	se`nnar	si`:Ne
Plural	mi`:iN			vo`:or			di`:iN			je`:er						si`:iN
Dativ Plural	mi`:Nåm			vo`:råm			di`:Nåm			je`:råm						si`:Nåm

Ren genitiv existerar sällsynt, dock då den förekommer, besitter den identisk ändelse likt dativen.

detta normala existerar omskrivning tillsammans possessivpronomen (bo:ka hɑNNsj Helge = Helges läsning, tjaingskoN hennars Eivor = Eivors näbbkängor) alternativt sammanskrivning (hestrompa = hästens svans). Dativ, vilket endast indikeras inom bestämd form eller gestalt, bildas inom enskild tillsammans med -åm till maskuliner, -(e)n på grund av femininer, samt -en tillsammans grav accent på grund av neutrer.

inom plural bildas dativen tillsammans -åm samt grav accent inom samtliga genus. Flera adjektiv samt verb styr dativ. Ackusativen existerar ständigt lika tillsammans nominativen. Vokativ (med ändelsen -e) används nära tilltal från levande varelser (mamma > mamme!)

Många geografiska namn (inkl. byars namn) står inom bestämd form eller gestalt alternativt dativ beroende vid kontext (dära kLutmârrken = inom Klutmark).

Partitiv produkt används nära ämnesnamn samt inom flertal (hoNN dreikk mjaLka = denna dricker mjölk; jfr Torgny Lindgrens böcker).

Personnamn förses tillsammans föremål eller textstycken (som även kasusböjs), inom nom. samt ack. – "(e)n" på grund av män samt "a" på grund av kvinnor:

"I treffe 'n Sture" (Jag träffade (han) Sture.) "I gav 'åm Sture n'kLaakk" (Jag gav (honom) Sture ett klocka.) "Wårs jer 'a Sara?" (Var existerar (hon) Sara?)

Possessivpronomina står efter sitt substantiv samt böjs inom genus, numerus samt kasus.

"NestdjäLa miiN" (min matsäck), "Einni skapåm miNåm" (i mitt skåp).

Verb

[redigera | redigera wikitext]

Verben förmå delas in inom svaga, starka samt oregelbundna verb. Samtliga verb, tillsammans med undantag till 'gå' samt 'stå', saknar -(e)r inom presens. enstaka massiv samling verb, svaga samt ursprungligen kortstaviga, ser likadana ut inom infinitiv, presens, preteritum samt perfekt.

Å baka 'att baka', I baka 'jag bakar', I baka 'jag bakade', I hâ baka 'jag besitter bakat'.

Övriga svaga verb får -e inom preteritum samt perfekt.

Å heemt 'att hämta', I heemt 'jag hämtar', I hemte 'jag hämtade', I hâ hemte 'jag äger hämtat'.

Starka verb besitter vilket inom riksspråket vokalväxling inom stammen.

Å fara 'att fara', I fâr 'jag far', I for 'jag for', I hâ före 'jag äger farit'; plur. ve foor 'vi for(o)'.

Pluralböjning från verben förekommer inom indikativ samt imperativ. Pluralformen existerar inom presens identisk tillsammans med infinitivformen medan den inom preteritum till svaga verb existerar identisk tillsammans singularformen.

Starka verb äger speciell pluralform inom preteritum. Nö kåmma steinteN 'nu kommer flickorna', Dem djeeing först 'de gick först'. Plural imperativ ändas vid -eN, tillsammans med grav accent: KåmmeN a etteN! 'kom samt ät!'.

I skelleftemål är kapabel man negera perfektformen från verb tillsammans o-. Betydelsen från verbet ändras då mot 'inte ...

Vet ni vad dem denna plats tre orden betyder vid bondska?

än': Bussn hâ okåmme 'bussen äger ej kommit än', I hâ ovöre a hannle 'jag äger ej varit samt handlat än'.

Kända fraser

[redigera | redigera wikitext]

• "HaTa boTTi haTn jer brâNo, å haTa boTTi he jer nallta." (Hälften från hälften existerar ett hel sektion, dock hälften från detta existerar något (litet).)
• "I seg eint åmm'e" (jag existerar ej oenig tillsammans med dig)
• "VäLise he" (Så bra)
• "Du vaL havaNe" (Ha detta därför bra)
• "I mått da raint eint vetta" (Jag vet faktiskt inte)
• "He djäll eint anne" (Det existerar ej sålunda många för att utföra åt det)

Ord samt tal

[redigera | redigera wikitext]

Stavning samt uttal: Stort /L/ betecknar tjockt l /ɽ/, stort /N/ betecknar retroflext n /ɳ/, stort /T/ betecknar retroflext t /ʈ/, /â/ markerar en främre a-ljud /æ/, dubbelvokal markerar cirkumflexaccent.

Tal 1-1000

[redigera | redigera wikitext]

• 1: aitt, aiN/ain
• 2: tjwå
• 3: trei
• 4: fiir
• 5: femm
• 6: saiks
• 7: sju
• 8: ɑɑtt
• 9: neei
• 10: teei
• 11: elva
• 12: tåLv
• 13: trettaN
• 14: fjoTaN
• 15: femtaN
• 16: saikstaN
• 17: sjuttaN
• 18: âTaN
• 19: nittaN
• 20: tjugu
• 30: tretti
• 40: föTTi
• 50: femti
• 60: saiksti
• 70: sjutti
• 80: atti, ateti (äldre)
• 90: nitti
• 100: hunnre
• 1000: tusn

Ord

[redigera | redigera wikitext]

A

• Aldrig: aller
• Alfabet: âbbesdé
• Allting: ɑlldaila
• Annanstans: âderst
• Arbete, arbeta: ârrbait
• Auktion: âvesjóN

B

• Baklänges, bakåt, vid rygg: atabâk
• Bara: bâra, bära (äldre)
• Barr: darinaL
• Ben: baiN
• Bestick, verktyg: deillfang
• Björk: bjerk
• Björn: bjäN, bjenn (äldre)
• Bli, må: vɑɑL
• Bord: boL
• Bra: brâ
• Bredvid: atve
• Broms (insekt): brems
• Brödspade: bröfjöL, bâkufjöL
• By: böy

D

• Det: he (kort e), inom vissa positioner e samt ne
• Detta: heNNa, hâNNa
• Dessa: demjeNNa
• Dåligt: daLit / obrâ
• Där: deNNa/dâNNa
• Du: dö / du (Obetonat) döu (Betonat)

E

• Egga, retas: aiddjes
• Enkom, speciell: aiNkåmm
• Envis: tjurut

F

• Flicka, tjej: steeint, fLeeikk
• Fotogen: foTTosjeN
• Ful: jut
• Fy, usch: houwa, höuwa, huwwa

G

• Ganska: brâNo
• Girig: djeru
• Gästabud, fest: djesstbå
• Gök: gauk
• Göra: djära

H

• Halkigt: skreNut
• Harkrank: möyskrank, langbaiNemöy
• Hem: hââmm
• Hemifrån: hâmma
• Hjortron(en): snåtter, snåttren
• Hos: nest
• Hur: höre/hure, hyri (Burträsk)
• Huruvida, ifall: hoTT
• Här: jeNNa/jâNNa

I

• Ihjäl: ihäL
• Ingefära: einnfjer
• Inte: eint

J

• Ja: jâ, jå, jo (det existerar vanligt för att jo uttalas vid inandning)
• Jag: i (obetonat), "i vait eint", jig (betonat)"jig a döu", je(g) samt jä(g) (Burträsk samt Lövånger)

K

• Kal: snau
• Kaffe: kâffi
• Kika: kååkks
• Koffert, baklucka: skuff
• Kotte: tjägeL
• Kuvert: kuvér, kåverk (äldre)

L

• Ladugård(en): fuus, fuse
• Lavskrika: rauåll, raufågeL, kåkksik
• Lägga, Ställa, Sätta: he / hev
• Lätt: jett

M

• Marknad: mâTTne
• Matsäcken: nestdjäLa
• Mycket: möyttje
• Mygga: möy
• Myra: maur / mauwer
• Mustasch: munntâsj
• Måste, existera tvungen: djetta
• Människa: mennisj

N

• Nej: nââ, naai, nai
• Ni: je, ji (Burträsk)
• Norrsken: latersjeN / latasjeN
• Några: nâger
• Någonstans: nâgerst
• Någonsin: naNNsjtin, nannsin
• Någonting, väldigt: nânnteing, "he snjööddnânnteing" (det snöade väldigt mycket)
• Något (lite): nallta

O

• Ont: illt, "he tâg titta illt a aann" (det utför sålunda ont för att andas)
• Ord: oL
• Orka: wåårrk, iis
• Orrhöna: öörr
• Orrtupp: wåårr

P

• Pank: bLâkk
• Pojke(n): paik, paitjen
• Potatis: potât, päreN
• På: oppa

R

• Ripa: ruup
• Rätt åt (någon): tjeNNlit, "hevârtjeNNlitatde" (det fanns riktig åt dig)
• Rök: rauk
• Röksvamp: fjauksapp
• Rörigt, Ostädat: ostökut

S

• Se efter: seiaat
• Skata: sjir
• Skida: annar (höger skida), sji (vänster skida)
• Skidspår: anndöri
• Skorsten: murpip
• Snigel: surdjilt
• Snö: snjö
• Spindel: kangerövel, kangerovel (Bureå, Lövånger)
• Strunt: tjåller
• Stuga: stöuwu
• Svamp: sapp
• Svans: roomp
• Så där: seddeNNa
• Så här: seNNa/sâNNa
• Säl: sjäL

T

• Tidning: tinning
• Till: deill
• Tills: deillers/deillars
• Toalett: kLo
• Tokig: gaudut
• Tänka: taaintj

U

• Ugn: ommeN
• Upp: opp, åpp (yngre, vanligare inom bruksorter samt staden tillsammans omnejd)
• Ur, från: båTTi

V

• Vad: wå, vå (yngre)
• Vagel: aiterong
• Var: wårs
• Varannan: annwår,annvâr (yngre)
• Vem: wemm/wåmm, ho (endast inom uttrycket "ho vait?")
• Vi: ve

Y

Å

Ä

• Ämbar, hink: emmer
• Är: jer

Ö

• Öga: öög, auwe (äldre)
• Öra: aair
• Öst: aust

Toponymer

[redigera | redigera wikitext]

Skellefteå kommun

• Skellefteå: sje´:let, sje´llet, sjele´fft(e) (det senare uttalet plats vanligt förekommande inom staden)
• Ursviken: u´ssjvi:ka, o´ssjvi:ka
• Skelleftehamn: kâll`håLmen
• Morön: mo´:ra, mo´:N (dativ)
• Bureå: bu`:ur
• Kåge: kɑ`:ɑg
• Byske: bö`öystj, bö`öysk, bi`isk, bi`ske
• Boliden: bo`:li:a, bo`:li:da, bo`:li:n (dativ)
• Ersmark: â`:rsmârrk, e`:rsmârrk, ai`rsmârrk
• Lövånger: le`:vɑnger
• Jörn: jö´:N, jö`:råm (dativ)
• Medle: me`:el, me`:leN (dativ)
• Stackgrönnan: stâ`kkgrönna
• Bergsbyn: bä´rsböyn

Norsjö kommun

• Norsjö: no´ssjö, no´ssji
• Mensträsk: me´NNsjträsk
• Svansele: sjwâ`Nsje:le

Malå kommun

• Malå: ma`:Lå:
• Mörttjärn: må`TTjenn
• Rökå: rö´:ka
• Adak: â´:dâk

Umeå kommun

Arvidsjaurs kommun

Piteå kommun

• Piteå: pi`:it, pö`:öyt (Byske), pa`:ait (Arvidsjaur)

Luleå kommun

Gällivare kommun

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]

Allmänna källor

[redigera | redigera wikitext]

• Marklund, Thorsten (1986). Skelleftemålet: grammatik samt ordlista : på grund av lekmän - från lekman (4.

  uppl.). Skellefteå: Skellefteå museum. Libris7790613. ISBN 91-970165-2-7 

• Mikaelsson, Sven (1999). n'OLBOK vid skelleftemål tillsammans läsestycken samt ordlista 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]